klockan 22,30 gick Ztorm och jag till spårstarten, som låg på vall. Det var tropisk värme utomhus. Pannlampan tändes och sedan bar det iväg. Ztorm fäste fint. Liggtiden på spåret var cirka 3 timmar. Så jag hade lite tankar i huvudet, vad det beträffade den bit av spåret som gick på asfalt. Ztorm har spårat på hårda underlag till och från genom hela sin uppväxt. Men dessa spår har aldrig legat så pass länge som ikväll. Dessutom var det rejält varmt, trots den sena timman.

Jag såg framför mig att han eventuellt skulle leta utgångar från asfalten? När jag gick där i mina tankar, så helt plötsligt slängde Ztorm sig i backen och markerade första föremålet. Han hade hittat en skiftnyckel. Efter mycket beröm, lät jag honom spåra vidare.

Det slår mig varje gång vi mörkerspårar, hur lätt det är att bli förvillad. Man tror att man vet var man gått! Men ack så fel man kan ha! Det är bara att hänga på i linan, och låta sig följa med. Efter några vinklar var det dags för nästa föremål. Även detta markerade han fint. Vi gjorde våra vanliga procedurer. Så här fortsatte det mest hela tiden.

Vi började tillslut närma oss asfalten. Här fick han som befarat problem. Han försökte finna vittring. Tempot gick ner markant. Han jobbade sig sakta framåt. Jag hade lagt en glasspinne på asfalten. Han höll nästan på att gå över denna. Men något i hans hjärna hann registrera min vittring på glasspinnen. Han lade sig ner för att markera. Snacka om att jag var glad.

Han jobbade sig vidare i cirka 50 meter till. Sedan kom vi ut på nyklipptgräs. Torrt som bara den. Spåret gick in mellan några hus i Södra Rörum.

Efter ett tag hör jag en röst som skriker. ” Vad håller du på med ” Jag stannade Ztorm och lade honom ner. Och gick ut under en gatlampa så att min granne kunde se att det var jag. Jag skrek tillbaka att jag var ute och spårade med Ztorm.

Jag vet inte om han blev något klokare av mitt svar? Jag förstår att det måste sett konstigt ut med min pannlampa mitt i natten. Han trodde förmodligen att det var en tjuv som strök omkring.

Jag gick tillbaka till Ztorm. Och släppte iväg honom på spåret. Bara några meter från platsen jag lagt honom, slängde han sig ner igen för att markera. Vi hade ungefär 300 meter kvar. 100 av dessa gick rakt över en fotbollsplan. För att avslutas ute på ett nyslaget fält.

Ztorm fick verkligen jobba. Det var inte bara han som var varm. Svetten dröp från mig också. Vi bommade en liten tygbit någonstans i spåret. Men vad gör det om hundra år. Jag var mer än nöjd, med Ztorms prestation. Vi avslutade kvällen framför TV apparaten.