På dagen igår var jag på klubben och hjälpte till med tillbyggnaden av klubbhuset. Jag föredrar att kalla det så. Men man är ju ingen snickare direkt. Tur att vi inte gör detta till en betalande kund. Då hade vi kunnat bli en följetong i TV.

Ni kanske känner till programmet ”Fuskbyggarna” med Lennart Ekberg och Martin Timell. Riktigt så hemskt är det inte. Vi har rutinerat folk på plats, som leder oss i rätt riktning.

Min egen uppfattning om bygget är att det kommer bli riktigt bra när det är klart. Igår isolerade vi golvet och började lägga in golvskivor. Det gick som en dans. Vi hann med mycket. Tillslut vill jag tacka Anne-Lie Hult. Vår kassör i klubben. Som steg upp och skötte markservicen med bravur.

När jag kom hem var jag rätt trött. Det var skönt att sätta sig ner, och ta en kopp kaffe. Timmarna gick. Och det började dra i träningstarmen. Jag tittade på Ztorm.

Som vanligt verkade det som om att han var sugen på att hitta på något. Jag bestämde mig för att lägga ett mörkerspår. Jag letade rätt på min pannlampa och begav mig ut på fältet utanför min bostad. Ett av det få ställena som är helt snöfria.

Jag trampade ett spår som var cirka 1000 meter. lade ut 5 apporter plus slut. liggtiden uppgick till cirka 1 1/2 timme. Ztorm och jag angrepp spåret från sidan.

Han kom ut och fann spåret och valde efter ett tag rätt håll. Han tog god tid på sig innan han analyserat riktningen. Det verkar kanske som om att våra övningar, eller rättare sagt konsekvenserna vid att inte vara noga, när man hittar ett spår börjar ge utdelning.

Han chansade inte, utan förvissade sig om att han gick åt rätt håll.Ztorm spårade fint. Tog samtliga vinklar bra och vi hade alla pinnarna med oss hem.

För er som inte provat på mörkerspår med era hundar, gör det. Det är mycket roligt. Hela upplevelsen är att det blir mer spännande.

Man tappar hela perspektivet om var man befinner sig. Man hamnar i en bubbla. Man går i ljusskenet från pannlampan. Man är helt utelämnad till hunden och dess nos. Det är en fantastisk upplevelse. Tyvärr gör man det allt för sällan.