En svensk tradition

Det spekuleras en hel del om brukslydnaden i Sverige. Att denna skulle vara orsaken till att tillväxten inom bruksgrenarna tappar utövare. Det finns åsikter om att brukslydnaden är svår.

Tänkvärt eller bakvänt!

Istället vill man införa den internationella lydnaden i Sverige. Som vissa menar är en enklare form av lydnad. Det finns nog både för och nackdelar med ett sådant tankesätt. Anledningen till att bruksgrenarna tappar utövare ligger nog inte på vilken form av lydnad man tillämpar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns andra saker som spelar större roll. Oavsett om man håller på med de traditionella bruksgrenarna eller om man håller på nyare former av bruks.

Så är kraven de samma på ekipagen för att nå till toppen. Det skiljer såklart lite på momentens utförande. Men som alltid är detta verkligheten för ekipagen.

En fast grund att bygga vidare på.

Allt börjar som vanligt med någon form av inlärning, av ett specifikt moment. Man börjar så smått öka svårighetsgraden för hunden.

Tillslut har man förmodligen hamnat i en kravfas. Där man kräver ett exakt utförande. Trots störningar i varierande grad.Det är här det förmodligen går fel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Folk i allmänhet har svårt att tänka tanken, att detta krävs för att kunna hävda sig på tävlingsbanorna. Vi strävar efter att våra hundar ska vara socialt motiverade emot oss som förare.

Tyvärr misstolkas detta allt för ofta. Man har generellt svårt att vara ledare för sin hund.

Hunden bör uppfatta sin förare som en resurs. Som både är trygg, säker, och omtänksam. Ur detta kan vi spinna vidare och lära våra hundar i princip vad som helst.

Vi vill att våra hundar ska lyda oss i alla lägen oavsett vad som händer runt omkring. Då räcker det inte med en ”köttbullslydnad” Vi måste ha en relation som bygger på andra saker.

Vad motiverar, min hund?

Hundar gör bara det som de är motiverade att göra. De flesta hundarna på detta jordklot äter gärna godsaker i samband med träning. Även om det finns undantag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta brukar kunna göra underverk med samarbetet under dessa pass. Konsten är att gå vidare och få hunden så pass motiverad emot föraren att det inte behövs en massa mutor.

Har man börjat inse detta sambandet. Är resten upp till hur duktig föraren är som dressör. Oavsett vilken dressyr man än förespråkar, den svenska eller den internationella. Så har man många timmars arbete framför sig.

Det har kommit en hel del nya tränings/tävlingsformer. Där man inte behöver gå in i kravfas på hundarna. Man hjälper hundarna mest hela tiden.

Hela upplägget blir väldigt situations bundet till tränings/tävlingsplatsen. De kan vara hur duktiga som helst på sin gren. Men det har nog inte så mycket att göra med lydnad egentligen. Trots detta påstående är det bra att dessa former växt sig starka i Sverige. Det fångas upp en massa människor, som inte skulle engagera sig i hundträning annars.

Det finns en bra förutsättning för att svenska bruksarbetet finns kvar ännu i framtiden. Allt som är gammalt behöver inte vara dåligt. Det handlar om att förvalta en tradition, som går tillbaka långt i tiden. Det finns säkert saker som skulle kunna bli bättre. Men som det ser ut just nu, så ska vi nog vara rädda om det vi har!