Det är lätt att hålla sig för skratt när man ser vädret. Det är grått och fuktigt utomhus. Man får verkligen jobba med motivationen sådana här dagar. Träningen de sista dagarna har varit minimal, av olika anledningar. Det har varit utbildningar och möten, som stått överst  på ”måstelistan”.

Ztorm och jag har lyckats puttat in några lydnadspass i veckan. Dessa har flutit på bra. Däremot idag fick vi tillfälle att åka ut och träna spår och uppletande. Kaffet och mackorna packades ner.

Vi åkte ut i Fulltofta. Jag trampade ett spår till Ztorm som var cirka 800 meter. 10 apporter plus slutet. Liggtid 1 1/2 timme. Spåret lade jag medvetet i en terräng med mycket stormfällda träd.

Det blev i princip en hinderbana. Det var till och med jobbigt att trampa spåret. Pulsen och svetten tilltog rejält. Det var nästan så att jag ångrade att jag lagt spåret på detta stället.

Medan spåret låg till sig. Trampade jag en uppletanderuta. I denna lade jag ut 8 föremål. Jag ville ha många träffar. Däremot lade jag ut föremål som inte absorberade vittring så bra. Fyra av föremålen bestod av metall. En guldtia, en liten stallskylt i aluminium, en patronhylsa och en skiftnyckel. Övriga föremål var en mobiltelefon, nylonstrumpa, plånbok och en liten nalle.

När rutan var trampad, och föremålen var utlagda. Lastade jag ut Ztorm, och gjorde honom klar för uppletandet. Han var lite väl het, av naturliga själ. Jag fick gå en promenad med honom för att dränera honom på den värsta energin.

När vi kom tillbaka igen, Fick jag göra om förberedelserna igen. Tjänstetecknet åkte på igen. Vi gick fram och började med vår övning. Det var fortfarande lite väl mycket tryck i honom. Det blev rätt mycket muskler och lite hjärna inledningsvis.

Men ganska snart började han jobba ändamålsenligt. Föremålen lämnades av ett efter ett. Han jobbade intensivt och noggrant. Jag blev mycket glad över vad jag fick se. Han hade problem att hitta guldtian. Men hans tillit till mig, gjorde att han fortsatte med sitt arbete trots en hel del tomskick. Tillslut fann han pengen. Och kom in med den som ett gehu. Jag berättade för honom vilken kille han var! Vi lekte och busade oss emot bilen.

Kaffet och mackorna plockades fram. Vi delade på mackorna, och njöt av livet. Det började dra ihop sig till att ta spåret. Jag selade på Ztorm. Vi gick till startpunkten.

Han fäste klockrent. Ganska snart kom vi in i hinderbanan, med stormfällda träd. Jag fick verkligen jobba för att hänga med honom. På flera ställen fick jag beordra honom att stanna, så att jag kunde klättra över, och under stockarna.

Han tog sig fram som en gasell mellan träden. Synd att husse inte är lika graciös? Pulsen var förmodligen upp i maxpuls, större delen av spåret. Jag kände en lättnad var gång han markerade ett föremål. Då fick jag en chans att pusta lite.

Jag brukar ha koll på hur många föremål han markerat under spåren. Detta hade jag noll koll på idag. Jag fick helt enkelt räkna föremålen när vi kommit till slutet. Till min stora glädje hade vi samtliga föremål med oss hem. Jag tror att jag kommer få träningsvärk på kuppen. Det var länge sedan jag fått jobba så på ett spår.

Vi tog oss emot bilen glada och belåtna. Ikväll ska jag åka ner tidigare till klubben. Jag tänkte försöka hinna med ett lydnadspass innan Micke Bonder och jag ska hålla appellspårkurs. Klubben bjuder dessutom på Luciakaffe i kväll. Det ska bli trevligt.