Det fria skönet!

Som alla vet är hundsport en bedömnings sport. Med allt som detta för med sig. Den ena domaren tycker si, och en annan tycker så. Våra domare inom SBK håller en genomsnittlig hög nivå. De har ett reglemente att följa. Men det kommer alltid finnas en skillnad i bedömningarna mellan dessa. Det handlar många gånger om det ”fria skönet” Det vill säga att det blir en personlig reflektion hos varje domare, som adderas till vad reglerna säger.

Två domare, eller en domare…

Inom brukset är det alltid två domare som dömer ekipagen. De ser naturligtvis olika saker beroende på var de är placerade sinsemellan. Den ena domaren kanske uppfattar något som den andra helt missar.

Men på det stora hela brukar det inte vara så jättestora skillnader i bedömningarna. Men det kan inträffa. Det är nog något som samtliga tävlande råkar ut för med tiden.

Systemet med två domare fungerar på det stora hela på ett mycket bra sätt.

Det förekommer att folk propagerar för att man skulle gå över till ett system, med bara en styck domare i brukset. Liknade det man har i lydnadsklasserna.

Oavsett vilket, så är förmodligen systemet med två domare mest rättvist för de tävlande. De lägger ner mycket jobb på sig själv och sina hundar för att komma ut och tävla.

Så lika bedömning som möjligt.

Med två domare på planen, och i skogen gör att domarna får väga varje betyg på en knivsudd. De blir automatiskt tvungna att fundera på vad de vad de sett, och hur detta ska bedömas enligt reglementet.

Detta är ingen helt lätt uppgift. Ibland kan det bli diskussioner, hurvida ett betyg överensstämmer med verkligheten. I sämsta fall sker denna diskussion helt öppet mitt på appellplanen, eller ute i skogen när den tävlande anser att domarna dömt fel.

Detta leder aldrig till att resultatet eller betyg ändras. Dömt är dömt. Oavsett vad man tycker om detta så är det domarna som dömer. Det enda detta leder till är att det blir dålig stämning på tävlingsplatsen. Här har samtliga tävlande ekipage och domarlag ett ansvar att ta.

Olika åsikter om bedömning.

Om man tycker att man blivit fel dömd. Så är det bara att bita ihop. Som tävlande har man möjlighet att lämna in en protest. Denna ska vara skriftlig. Den ska gälla tekniskt fel och inte bedömningar. Den ska vara inlämnad innan en halvtimme har gått, efter att sista ekipaget på tävlingen är färdig med sina övningar.

Domarna står oftast till förfogande, efteråt.

De flesta domare brukar stanna kvar på tävlingsplatsen ett tag efter avslutad tävling. De brukar vara villiga att besvara eventuella frågor från de tävlande.

Som tävlande har man möjlighet att fråga om hur de såg på ett specifikt betyg/bedömning.

Den ständiga jakten på marker.

Många av klubbarna runt om i Sverige jagar ständigt marker för träning och tävling. Detta sökande tar mycket tid i anspråk, och kan i vissa fall vara väldigt svårt.När man väl har kommit överens med en markägare om att få låna deras mark. Så brukar det villkoras på olika sätt.Markägarna gör oss i SBK, en jättestor tjänst.

Sunt förnuft & ett gott omdöme?

Det råder ingen som helst tvekan om hur man bör uppträda på en tävlingsplats. Det handlar om omdöme, respektera vad som blivit sagt och framförallt försöka vara smidig och tillmötesgående. Tyvärr fungerar inte detta alltid.

Klubben som lånat marken riskerar att bli utslängda från framtida lån av mark. Det är viktigt att samtliga inblandade i träning och tävling är fullt medvetna om att marken oftast lånas, av en markägare.

Som har sin fulla rätt att slänga ut oss om det inte fungerar. Som tävlande på en annan klubbs marker är det viktigt att man tar seden dit man kommer.

Oavsett vad man tycker så kanske man ska tona ner sig själv och lyssna på regler och anvisningar som tävlingsledarna ger på tävlingsdagen. Samt vissa ett gott omdöme och respekt för boende och andra som kan uppehålla sig i närområdet.

På detta sätt har klubbarna större chans att låna marker även i framtiden. Utan marker kan vi lägga ner verksamheten. Det är allas uppgift att uppträda på ett värdigt och korrekt sätt.