I helgen var vi ute med vår appellspårkurs i skogen för andra gången. Det var en ren fröjd att se förarna. Första gången vi var ute tillsammans var jag på många av dem om förberedelser och signaler till hunden. Det märktes att de funderat på vad jag menat med detta och varför.

På lördagens träning var de väldigt noga med allt. Detta fick just det förväntade resultat som jag hoppats på. Vi pratade en hel del om det viktiga spårupptaget, oavsett om det är direktpåsläpp eller upptag.

De hade verkligen förstått att de lade grunden för hur spårarbetet skulle se ut, redan i starten. Vi fick se flera fina insatser av både förare och hundar.

Det blev en hel del skratt och roligheter under dagen. Vi han med att köra ett uppletande också. Det var egentligen jag som ville träna lite med Ztorm. Men flera av deltagarna stannade kvar och körde uppletande.

Jag åkte ner på klubben efteråt. Jag skulle träna lydnad med Ztorm. Jag frågade om någon ville och orkade hänga på. Vi blev två personer som körde ner till Höör Brukshundklubb.

I söndags var jag och Ztorm ute och spårade. Jag trampade ett spår som var cirka 800 meter, 5 apporter plus slut. Jag hade omkring 20-25 vinklar. Liggtiden var drygt en timme.

Jag ville känna av var vi stod. Det är länge sedan Ztorm fick spåra, nästan hela tre veckor. Ztorm fäste klockrent. Han sög kärnan enormt fint. Han markerade samtliga pinnar mycket bra.

Inte ett enda problem i någon vinkel. Jag undrar om inte detta var hans bästa spår någonsin? Det var i alla fall ett av de bättre genom tiderna!

Idag har jag varit i Malmö. Vi hade blivit kallade till ett vårdplaneringsmöte på sjukhuset. Vem hade kunnat tro detta för en vecka sedan.

Förra tisdagen när mamma åkte in akut till sjukhuset. Blev vi syskon kallade till sidan av läkaren. Han förklarade för oss att mamma eventuellt inte skulle klara natten. Hon var väldigt svag och kroppen svarade inte som förväntat.

Hon är en seg kvinna. Hon är i princip återställd. Hon skämtar och tycker livet leker! Det är snabba vändningar. Vi syskon har pratat med mamma om olika alternativ.

Mamma vill själv till ett serviceboende. Där hon får lite mer kontakt med människor. Även om vi barn försöker åka hem till henne så ofta som möjligt. Förstår jag att det kan bli väldigt ensamt och otryggt emellanåt.

Mamma är över 90 år. Hon ska ha det bra sina sista år här på jorden. Nu ligger bollen hos kommunen. Sjukvårdspersonalen som var med på mötet höll med mamma och oss övriga att detta förmodligen skulle bli en bra lösning.

Idag är det träning med gruppen. Jag tänkte köra lite skydd ikväll. Bita, släppa och bevaka. Det ska bli riktigt roligt. Även detta har som bekant legat nere ett tag.