Nu är Ztorm och jag hemma igen. Vi körde ut på Fulltofta för att lägga spår. Jag trodde i min enfald att den mesta snön hade smält undan här. Men ack vad jag bedrog mig. Det låg mycket snö kvar. Jag vill inte lägga spår till Ztorm, där han kan se var man gått någonstans.

Så jag körde mot klubben i Hörby. Jag hade ändå ett ärende dit. Väl nere på klubben såg jag att fältet vid sidan om, var i princip snö fritt. Jag trampade ett spår som innehöll en massa virvarr, spetsvinklar och förledningar. Dessutom gick jag genom på ett ställe där det låg vatten på is. detta området var cirka femtio gånger tjugofem meter i omkrets.

Jag gick upp till bilen och lastade ut Ztorm. Det var riktigt skönt i solen. Vi gick en relativt lång promenad i vårsolen. Väl tillbaka på klubben så hittade vi en läsida där solen låg på. Vid prispallen på sidan av klubbhuset. Här hamnade vi. Vi satt och mös och uppskattade verkligen livet.

Jag hade planerat hur vi skulle angripa spåret. Jag ville få med ett upptag. När spåret hade legat i nästan en och en halv timme. Selade jag på Ztorm. Vi gick upp emot spåret, och han letade febrilt efter något att fästa i. Tillslut så var vi uppe vid spåret.

Vi kom vinkelrätt emot detta. Han anlyserade spåret och valde ett klockrent bakspår. Jag lät honom spåra åt fel håll. Tillslut var vi tillbaka vid bilen. Jag bara öppnade bakluckan på bilen, och lät honom hoppa in.

Nu vet jag hur en fiollåda ser ut. För det var precis så Ztorm såg ut när han fick hoppa in i bilen. Så blir det om man inte går åt rätt håll. Jag vill att han ska bli så pass noga i första kontakten med spåret att han verkligen tar tid på sig och riktinings bestämmer spåret. Och slarvar man så blir det inget spårande heller.

Jag hoppas att han funderar lite mer nästa gång vi spårar, och drar lärdom av vad som skedde idag. Vi åkte hem och tog en kopp kaffe istället.