Kvällen innan tävlingsledare mötet på Revinge började inte bra. Jag hade varit nere på klubben och tränat. På hemvägen dog min bil. Den började gå dåligt helt plötsligt. Och tillslut gav den upp. Vägen som jag körde på slingrar sig igenom skogen. Med många dolda kurvor. Inget bra ställe att få motorstopp på. Det var bäckmörkt ute. Och trafiken var relativt intensiv.

Som jag svor! Jag gick upp till ett hus och bankade på. Där öppnade en äldre kvinna. Hon blev så klart lite skärrad av att hon fick besök så pass sent.

Damen var mycket trevlig och slappnade av efter ett tag. Jag frågade henne varför hon öppnade dörren om hon nu upplevde det som otäckt. Hon skrattade och svarade att nyfikenheten tog över. Hon var mycket hjälpsam. Kvinnan ringde sin son som bodde i närheten. Han kom dit med sin bil, och hjälpte mig att bogsera hem min bil.

Det var ingen lång resa, bilen dog cirka två kilometer från hemmet. Tur i oturen. Det är när man träffar sådana människor som man inser att det finns hopp om mänskligheten. I allafall kom jag iväg till Revinge morgonen därpå. Jag fick registrera in Chevan. Och körde som en kung till mötet. Det var som vanligt stor uppslutning. Det är alltid lika roligt att träffa likasinnade.

Vi började dagens möte med frukost. Sedan begav hela gänget sig till taktiksalen, och mötet öppnades. Det blev ett intressant möte med mycket information och många diskussioner. Blandannat togs det upp att vid läggande av spår skulle vi ta hänsyn till att få till samtliga spår likvärdiga. Samma antal spetsvinklar, placeringen av apporterna skulle vara någorlunda likadant på samtliga spår.

En annan sak som jag tycker alltid är lika otroligt, är att på varje möte så pratas det om att pinnarna ska hanteras utan vantar. Vem tar inte av sig vantarna när man lägger ut pinnarna i spåren? Tydligen sker detta.

Jag trodde det normala var att man hade en pinne i handen medan man gick ut spåret. När denna lagts ut, tar man upp nästa. Och så fortsätter man tills man lagt ut alla pinnarna. Det hade även kommit in kritik mot naturpinnarna i elitklass. Arrangörerna hade väldigt olika syn på hur dessa skulle se ut.

Men nu fastställdes det en gång för alla. Det ska vara en obehandlad pinne med barken kvar. och diametern ska vara omkring två centimeter. cirka tio till tolv centimeter långa. och slutpinnen tre gånger så lång.  Alltså inga uppsplittade pinnar får användas. En annan sak som togs upp var att i appellklass spår, får inte föraren och hunden se på när spåren trampades. Detta var något som vi skulle tänka på. Önskvärt var också att få ut avstånden mellan spåren ordentligt. gärna upp emot sjuttio, åttio meter.

Det pratades en del om uppträdandet på stigen i sökhundsklasserna. Det ska inte vara en massa prat där. Och se till att alla som följer med på stigen håller ihop. Så att det inte blir en utdragen karavan.

Något som de flesta tävlingsledar brukar ta väldigt noga på, är att informera samtliga inblandade om tidsplaner, upplägg, pauser, och ändringar i programmet och så vidare. Detta tycker nog de flesta är helt naturligt.

Framförallt ska de tävlande få så likvärda förhållande som möjligt. Tydligen sker det att man helt plötsligt tar paus utan att informera de tävlande? Jag personligen hade blivit mycket irriterad om jag börjat värma upp, och gått in i tävlings bubblan. För att sedan se domare och tävlingsledare försvinna in i klubbhuset för kaffepaus. Detta får inte hända.

Hellre lite förmycket information, än för litet. Samma sak gäller för apporter och övrigt material som ingår i lydnaden. Dessa ska läggas undan, inte bara läggas rakt upp och ner på appellplanen. Det diskuterades även om tävlingsledare utbildning till patrullhundarna. detta är en bristvara. Vi fick inga klara besked.

Denna fråga skickades vidare till ansvariga. Det är många klubbar som har sökt och fått patrullhunds tävlingar till detta år. Så nu måste det bli fart på utbildningen. Den första tävlingen är strax här. Höörs Bk har en sådan tävling framåt hösten. Men har ingen tävlingsledare som har auktorisation på patrullstigen.