På dagen idag var Ztorm och jag ute och spårade. Jag kom inte iväg till Revinge som jag hade planerat. En klubbkompis ringde och var på väg ut till Fulltofta för att spåra. Och undrade om jag var sugen att hänga på. Så fick det bli. Vi trampade spår till varandra.

Vi gav varandra fria tyglar, att hitta på vad som helst i spåren. Enda restriktionen var längden på spåren. Klubbkamraten ville ha ca två tusen meter. i övrigt fick jag göra precis hur som helst.

Vilket jag gjorde.Jag hittade en skolklass nere vid Fulltofta rekreationsområde. De satt och hade fikapaus vid borden och bänkarna uppe vid huset. Jag gick rakt igenom denna folksamling. Jag fortsatte ner mot den lilla dammen brevid. Jag gick ut i vattenbrynet och följde strandlinjen runt om på andra sidan.Sedan vände jag och gick tillbaka samma håll som jag kom ifrån.

Jag passerade igenom skolklassen igen. jag fortsatte vidare ut i skogen. Jag började fundera på om jag jävlats lite för mycket. Men jag hade ju fått fria tyglar. Så jag slog detta ur hågen.Jag fick till en hel del tuffa spetsvinklar ute på parkeringsplatsen vid Fulltofta. Det var med visst intresse jag följde med på spåret. Jag trodde att det förmodligen skulle bli för svårt.

Till min stora glädje hade förvisso ekipaget stora problem. Men på något underligt sätt fixade hunden uppgiften mycket galant.

Jag var mycket imponerad över hur föraren delegerade allt ansvar till hunden. Inga förutfattade meningar, eller annat strunt.

Föraren litade helt på sin hund. När vi stod vi slutet, med samtliga föremål med oss. Kunde vi konstatera att hundar är fantastiska! Svetten dröp om oss båda. Och hunden var bara törstig och lycklig. När det blev Ztorms och min tur att ta vårt spår, kände man helt klart pressen. Jag hade ingen aning om något angående spåret.

Ztorm for iväg, efter cirka fen hundra meter markerade han sitt första föremål. Det var en mössa? Min spontana fråga var om vi inte hade gått över något föremål. Jag tyckte vi hade gått långt utan någon träff.

Jag blev informerad om att detta var första föremålet. Min vaksamhet höjdes markant. Jag undrade vad vi skulle hitta nästa gång? Ztorm hade ett fint drag i linan.

Efter ett tag kom vi ner på baksidan av dammen vid Fulltofta rekreationsområde. Precis där jag hade gått till min kollega tidigare. Ztorm fick uppenbara problem. Men lyckades tyda vittringen. Jag blev osäker på om han följde mina spårtramp. Jag bestämde mig direkt att bara delegera allt till Ztorm. Han yrade ett tag vid vattenbrynet. Men sedan tog han tag i sakerna och borrade ner nosen i spåret.

Han blev väldigt rädd om spåret. Jag började nästan skratta av ångest när jag såg att han var på väg emot huset, där jag passerat tidigare. Men istället för att gå upp mot borden och bänkarna, vek han av bakom huset. helt plötsligt slängde han sig i backen och markerade något.

Jag gick upp till honom för att titta vad han hittat. mellan tassarna låg en skruvmejsel. Jag frågade såklart om det var rätt. Till min stora glädje så informerades jag om att dessutom var slutföremålet. Snacka om att jag blev överlycklig. Jag kan utan vidare säga att detta spåret var det roligaste jag någonsin gått med en hund! Jag var blöt som en disktrasa, svetten rann ordentligt. Jag överöste Ztorm med beröm och lek. Vi lekte oss tillbaka till bilarna. Jag fick reda på att spåret bara hade två föremål. ett antal virrvarr och spetsar. spåret var cirka femton hundra meter. Liggtiden uppgick till tre timmar. Så stolt man kan bli över sin kämpe.

Vi åkte hemmåt och käkade lite. Vi somnade i en hög i soffan framför TV apparaten. På kvällen åkte vi ner och tränade med gruppen på klubben. Men det återkommer jag till lite senare. Även detta pass var klockrent för oss allihop!